Den armeniska gemenskapen i Sverige

Den armenisk katolska kyrkan som vi känner den idag är kanske ung sett till åren, men dess band med detta skandinaviska land går så långt tillbaka som till 900-talet. Enligt en svensk legend från 900-talet var en sjöman som hette Petrus så tagen av en armenisk prinsessas skönhet, att han reste till Armenien och gifte sig med henne. Spår av det armeniska inflytandet ses i många svenska litterära verk och forskningsdokument, speciellt under medeltiden. Historiker tror att svenskarna lärde sig sömnadshantverket från armenierna, liksom en del musik under den tiden. Men trots de många anknytningarna finns det lite eller inget nämnt av någon verklig och kontinuerlig armenisk närvaro i Sverige förrän under 1700-talet när bättre dokumentation hjälpte till att uppteckna banden mellan Armenien och Sverige. Bortsett från individuella kontakter, följde en grupp av armenier från Turkiet den svenska kungen Karl XII till Sverige 1714 och stannade och kom in i det svenska samhället under åren. Det är också ett historiskt faktum att många armenier anställdes av den svenska ambassaden i ottomanska Turkiet. Bland dessa finns Hagop Tchamichoglu (Tchamichian), utbildad vid Paris universitet som verkade på den svenska ambassaden i Konstantinopel på det tidiga 1600-talet och Hovhannes Mouradgian som hade en nyckelroll som tolk vid samma ambassad i mitten av 1600-talet. Under åren blev familjen Mouradgian nära sammanlänkade med det svenska diplomatiska livet i det Ottomanska riket. Den äldre Mouradgians son och sonson, Ignatius Mouradgea d’Ohsson och Abraham Constantin d’Ohsson, är väl kända av svenska historiker. Båda två katolska armenier, tjänade i nyckelpositioner inom diplomatin under många år.

En annan armenier, Abraham Constantin, som utbildades i Frankrike, tjänade i den svenska diplomatiska kåren och var flera gånger stationerad i Spanien, Holland och Tyskland. Han dog i Berlin 1851. Abraham avslutade sin utbildning vid Uppsala universitet i Sverige, och studerade svensk litteratur, historia, mytologi och kultur. Han arbetade nära med den berömde vetenskapsmannen John Berzelius och blev hedersmedlem av Uppsala vetenskapsakademi som erkännande för hans forskning i kemi. Men familjen Mouradgea d’Ohsson som hedrades av den kungliga familjen och som fick sin egen soldatuniform som tack för sitt arbete, var inte de enda människorna som var involverade i det svenska diplomatiska livet. Jean Anastatsi, en armenisk handelsman från Damaskus, var svensk generalkonsul i Egypten från 1828 till 1857. Paul Serphino(Serafian) hade en liknande viktig uppgift vid den svenska ambassaden i Konstantinopel.

Denna trend fortsatte under många år. Ohan Demirjian, Dtepan Bey Demirjians son som var utrikesminister i Egypten från 1844-1853 och var involverad i öppnandet av Suezkanalen, etablerade nära band med den svenska kungliga familjen. Demirjian, som bosatte sig i Sverige och fick medborgarskap 1867, är väl känd i svenska akademiska kretsar som författare till två böcker om handelsrelationer och kontakter mellan europeiska länder vid den tiden och Orienten. Enligt nutida forskning, byggde Demirjian ett litet kapell utanför Stockholm. Byggnaden finns fortfarande kvar och arkitekter som är familjära med armenisk kyrkostruktur är övertygade om att dess inre stil, speciellt dess bågar och altarlika sektion, är väldigt lik den man ser i armeniska kyrkor världen över.

Den armenisk katolska gemenskapen i Sverige är inte stor. Vi har 150 familjer spridda över Sverige. Vi har två mässor i månaden i Stockholm. Efter mässan lär vi vanligtvis ut armeniska till dem som inte alls pratar armeniska. Den första söndagen i varje månad har vi mässa i Södertälje, där vi har en liten gemenskap. Vi har tidvis även mässa i en annan stad som heter Trollhättan där en liten armenisk grupp har slagit sig ner.