Den armeniska kyrkan

Det var från Syrien som apostlarna Taddeus och Bartolomeus kom till Armenien. Många kristna nyckelord i det armeniska språket har syriskt ursprung. Tidiga kristna impulser kom också från församlingarna i Mindre Asien.

Armenien som helhet omvändes till kristendomen genom Gregorius Upplysaren år 301. Tiridate var den första armeniska kungen. Gregorius, som vigdes till biskop av Metropoliten Leontes i Cesarea i Kappadokien, sändes för att upprätta en hierarki i Armenien under denna prelats jurisdiktion. Traditionen säger att Gregorius också begav sig till Kyrkan i Rom för att manifestera sin katolska tillvändhet.

Bland hans efterträdare var Nerses den Store (352-373) som, liksom Basilius den Store, inrättade ett flertal karitativa institutioner och verkade med apostolisk iver för att stärka trons grund.

Kung Arshak (350-367) och hans son och efterföljare Pap (367-374) var missnöjda med den armeniska hierarkins kyrkliga underordning och förespråkade självständighet för sin kyrka att genomföras genom att själva välja sin hierarki utan hänvisning till Metropoliten av Cesarea. De misslyckades med denna föresats på grund av det armeniska prästerskapets lojalitet till den Katolska kyrkan (katolsk som universell). Många år senare, när Cesarea inte längre höll sin framskjutande position, erkände den store helige Isaak sätet i Konstantinopel som Metropolit.

Under 400-talet var sankt Isaak och sankt Mesrop framstående. Den förre var överhuvud för den armeniska kyrkan, den senare bidrog med det armeniska alfabetet till världen år 405. Dessa två personnligheter grundade den armeniska nationens guldålder. De skapade den klassiska litteraturen, riten och liturgin. Den heliga skrift och skrifterna från de mest framstående kyrkoledarna som Ireneus, Efraim Syriern, Basil och Krysostomos översattes till klassisk armeniska. Under denna period inrättades också många biskopssäten och många reformer genomfördes.  Landet fylldes med skolor och religiösa inrättningar. Även om sankt Isaak inte deltog i konciliet i Efesus (431), så stödde han det.

Året 451 är tidpunkten för ett av de viktigaste ekumeniska koncilierna – det i Kalcedon. De armeniska biskoparrna var förhindrade att delta på grund av att ett politiskt-religiöst krig bröt ut som hotade både den kristna tron och den nationella kulturen i deras land. Kriget från 451 under Vartan Mamikonian fortsatte under Vahan mamikonian tills perserna garanterade religionsfrihet år 484.

I de armeniska provinserna som gränsade till det Bysantinska riket, stödde majoriteten av prästerskapet Kalcedon, medan det i provinserna som stod under inflytande från perserna eller araberna var en förhärskande anti-kalcedonsk majoritet. Till andra halvan av 1000-talet, utövade dessa två olika riktningar sitt respektive inflytande på liturgiska och dogmatiska kontroverser, kyrkoskrifter, politik, utnämningar till högre kyrkliga ämbeten och tillsättningar av efterföljare. Som ett resultat av Seljuks ockupation av Större Armenien och av de östra provinserna i Mindre Asien, installerade armeniska flyktingar i Kilikien först ett furstendöme (1080), senare ett kungadöme (1199-1375). Under denna period led de armeniska patriarkerna samma öde som sina vandrande och landsförvisade skaror tills de till slut slog sig ner i Kilikien.

Dessa förändringar skedde inte utan följdverkningar: den direkta kontakten med det latinska prästerskapet och med korstågsfararna som hade inrättat sig i Främre Östern skapade ett band av ömsesidig uppskattning.

I Kilikien finner vi från 1065 till 1441 i den katolska och armeniska Kyrkan dygdiga patriarker och präster som, vilket deras skrifter visar, var huvudsakligen pro-kalcedoniska och i kyrklig gemenskap med den Heliga stolen i Rom. Framstående bland dessa var sankt Nerses Shnorhali (1166-1173). Å andra sidan, i klostren i det Seljukockuperade östra Armenien, hade en strömning hållits vid liv som var emot hierarkin.

Förstörelsen av den latinska makten i Främre Östern och erövrandet av armeniska  kilikien av de egyptiska Mamalukerna (1375) gav det anti-kalcedonska prästerskapet chansen att flytta det patriarkala sätet till östra Armenien. Trots ansträngningarna från den regerande katolikos Grigor Mussabeghianz, så valde biskoparna och abbotarna i Stora Armenien år 1441 en mot-patriark vid namn Kirakos Virabezi (1441-1443). Så började existensen av två patriarkala säten.

Från 1441 till början av 1700-talet, hade båda riktningarna, den kalcedonska och den anti-kalcedonska, båda sina följeslagare i sätet i Kiliken och i Eetchmiazin.

Efter att ha lagt under sig Konstantinopel 1453, ville Mehmet Fathi, av interna politiska orsaker, skänka den armeniska biskopen i staden samma rättigheter och privilegier som de grekiska patriarkerna hade haft. Från denna tidpunkt, överträffade betydelsen av denna nya patriarkiska tron både det Etchmiazinska och Kilikiska sätet eftersom statens makt nu stod bakom dess kyrkliga och civila jurisdiktion vilket sträckte sig över alla armenier i det Ottomaska riket.

Efter andra halvan av 1600-talet, bröt bittra motsättningar ut överliturgisk-doktrinska olikheter mellan armenierna som var för och emot Kalcedon, speciellt i Konstantinopel. Denna motsättning närdes av två extremer: å ena sidan okänsligheten och överambitionen hos de (latinska) katolska missionärerna, å andra sidan sekterism, främlingsfientlighet och avsky för det latinska.

I Konstantinopel manipulerade de anti-kalcedonska skickligt sultanen och folket mot de armeniska katolikerna, genom att förklara dem som spioner åt frankerna och landsförrädare. Med denna förtalande taktik och genom simonism besteg ett antal ovärdiga präster den patriarkala tronen. Stödd av den världsliga makten, överlämnade dessa patriarker ett antal armeniska biskopar, präster och lekmän, vars enda brott var deras kalcedonska övertygelse, d v s deras utövande av den katolska tron, till statsmaktens tyranni. På grund av enbart sin tro, var det många av de senare som fängslades, torterades, flydde och dömdes till döden. Det räcker här att nämna den genom martyriet ihågkomne pastorn Gomidas som saligförklarades 1929, och Guds tjänare Mekhitar Abbahayr, grundaren av de armeniska religiösa kongregationerna i Venedig och Wien som namngivits efter honom.

Föröljelse av armeniska katoliker fortsatte att rasa i hela Mindre Asien. Aleppos biskop Abraham Ardzivian dömdes till strafftjänst av den anti-kalcedonska patriarken. Fast han lyckades fly och återvända till sitt stift blev han förvisad till Cypern. År 1710 då han frigavs med hjälp av armeniska Antonians, fann han tillflykt i ett kloster som låg i Libanons berg, varifrån han fortsatte leda sitt stift. Efter katholikosen av Kilikens död (1737), i november samma år, valde de kalcedonska biskoparna Jacob av Aleppo, Melchior Markar av Mardin och Isaac av Chelesi i samförstånd med prästerna och munkarna Abraham Ardzivian till katolikos av Kilikien. Denna katolikos antog namnet Peter som ett tecken på sitt band till den Heliga Stolen. Kort därefter skrev de ovannämnda biskoparna till påven Benedictus XIV för att söka erkännande av den nyvalda katolikosen och samtidigt be att han skulle få mottaga Pallium.

Efter en hård resa, nådde Ardzivian Rom den 13 augusti 1742. Med biskoparna som församlats i november det året, godkändes hans utnämning och Pallium gavs honom.

Tillbaka i öst, flyttade Abraham Peter I Ardzivian sitt residens till Libanon för att undvika besvär från Konstantinopels patriark

I den korta ”Quod Iambu” från den 6 juli 1830, etablerade påven det armeniska första Sätet i Konstantinopel. I överensstämmelse med önskemålen från den armeniska hierarkin förenades det första sätet till den patriarkala tronen i Kilikien och den nya patriarken som utnämndes var Anthonius IX Hassun (1867-1880). Detta föranledde förflyttningen av patriarkatet till Konstantinopel där det förblev till 1928, då det åter igen flyttades till Bzommar (nära Beirut).

Den armenisk katolska kyrkan har ca 500.000 medlemmar, varav de flesta finns i Libanon (ca 20.000) och i Syrien (ca 24.000). I USA finns ca 35 000 medlemmar och i Frankrike ungefär 25.000. I Armenien, Ukraina och Ryssland finns uppskattningsvis runt 100.000 katolska armenier och mindre grupper i Turkiet, Irak, Jordanien och Egypten.

Utanför Venedig och i Wien finns de berömda mekhitaristernas båda kloster.

Koncilierna

Den armeniska katolska kyrkan var reprresenterad vid ett ekumeniskt koncilium, Nicea 325. Man kunde inte delta i Konstantinopel 381 eller Efesos 431 men erkänner dessa och bygger sin troslära på deras definitioner. Inte heller i Kalcedon deltog man.
På synoden i Dvin 506 förklarade armenierna att man stod fast vid besluten i Efesos 431 och man tog därmed ställning för den alexandrinska tolkningen och avvisade Kalcedonbesluten. Man tog avstånd både från den östsyriska kyrkans nestorianism men markerade också sin självständighet gentemot Rom och Konstantinopel. Man sade upp bekantskapen med de kyrkor som hade accepterat besluten i Kalcedon. På 700-talet upprättade man nattvardsgemenskap med sin syrisk-ortodoxa systerkyrka.
Den Armeniska katolska kyrkan erkänner alla koncilier som den Romerska katolska kyrkan erkänner.

Rom och Konstantinopel

En formell union med katolikerna etablerades år 1198. Denna förbindelse bestod inte men satte sina spår i den  armeniska liturgin och de kyrkliga ordningarna. Rom krävde stor anpassning vilket inte armenierna var villiga till och man slog vakt om sin egen teologiska utveckling.

Man hade också kontakt med den ortodoxa kyrkan men även dessa ställde stora krav på underkastelse. Man höll sig fri från både Rom och Konstantinopel.

Under turkiskt välde och Sovjetregimen

Efter Konstantinopels fall 1453 kom Västarmenien under osmanskt välde. Man utmärkte sig inom många framstående delar i samhällslivet och kunde anpassa sig till den nya situationen. Detta gjorde att armenierna kallades millet-i sadika, det fredliga folket. Man hade goda kontakter med ryssarna, främst Peter den Store, i sin självständighetssträvan. Armenien kom sedan att införlivas med tsarväldet och anslöt sig till Sovjetunionen med anledning av hotet från turkarna och deras massaker i slutet av 1800-talet och dess kulmen med början 1915.
Genom anslutningen till sovjetunionen förstatligades all kyrklig egendom och kulturella institutioner. Kyrkans rörelsefrihet begränsades. Även stalins urensningar bland intellektuella drabbade armenierna hårt. 1945 lyckades man få tillstånd att öppna seminariet igen. Förnyelsearbetet fortsatte med bl a vigning av många nya biskopar; man blev medlem av Kyrkornas Världsråd 1962. Vid Sovjetunionens sammanbrott 1991 blev Armenien på nytt självständigt.

Konsten och liturgin

Den armeniska kyrkan uttrycker en grundläggande ortodox tradition. Armenierna är bl a kända för sin kyrkoarkitektur, där höjdpunkten inföll på 900- och 1000-talen. In i modern tid har den armeniska kyrkobyggnaden bevarat sin kvadratiska grundstruktur. Den centrala kupolen består av ett lågt torn med ett koniskt format tak. Koret ligger avsevärt högre än kyrkorummet och påminner om ett podium. De armeniska kyrkorna saknar ikonostas.

Även miniatyrmåleriet och illustrationstekniken har tilldragit sig intresse och utvecklades i de kilikiska klostren. De hade sin höjdpunkt under900- och sedan 1200- och 1300-talen.

Sakramenten

Vid mässan använder armenierna osyrat bröd som är ett exempel på västerländskt inflytande. Däremot blandar man inte vatten i vinet. Enligt armenisk syn är det under instiftelseorden och den följande epiklesen som elementen förvandlas till Kristi kropp och blod. Kommunionen sker under båda gestalterna.

Myronsmörjningen motsvarar den västerländska konfirmationen och sker omedelbart efter dopet. Som döpt och konfirmerad fullvärdig medlem av kyrkan bärs barnet nu fram till altaret för sin första nattvardsgång.

Bikten består nu av det allmänna skriftermål som föregår mässan. Förut var den enskild. I den Armenisk katolska kyrkan är bikten fortfarande enskild.

Ordinationen förrättas alltid av en biskop. Det finns fyra lägre och fyra högre vigningsgrader. De lägre är dörrvaktaren, lampbäraren, lektorn samt edsväraren som läser alla texter utom GT och Apostlagärningarna samt ber för sjuka och driver ut onda andar. Även lekmän utan vigning kan genomföra dessa uppgifter.

Högre vigningsgrader är diakon, präst, biskop, patriark och katholikos. Prästen är oftast gift. Diakoner och präster får gifta sig före men inte efter vigningen. Detta gällde tidigare även biskopar och patriarker men för dem infördes celibat på 400-talet. Präster med högre utbildning och rätt att predika kallas vardapeter. Biskoparna utses vanligen bland dessa.

Äktenskapsvigseln påminner om den ortodoxa vigselakten. Äktenskapet är i princip oupplösligt.

Den gudomliga liturgin

Det armeniska alfabetet möjliggjorde firandet av mässan på armeniska och den armeniska liturgin skapades. Denna är inspirerad av den grekiska Basiliosliturgin och den syriska Jakobsliturgin. I den fortsatta utvecklingen kan även latinskt inflytande spåras. Den armeniska liturgin bildar därför en brygga mellan de östliga och västliga armeniska liturgiska traditionerna.

Enligt östlig tradition består mässan av förberedelsen )proskomidin), katekumenmässan (synaxis) och nattvardsmässan (anaforan). Unionen med Rom mellan 1198 och 1375 har satt spår i mässans inledande och avslutande partier. Det finns även helt typisk armeniska element utan motsvarighet i andra liturgier.

Skruden har inslag både från väst och öst. Mitran och kräklan är mer av västerländsk typ. Mässhake saknas i den armeniska kyrkan

Under förberedelsen till mässan sjunger kören den stora hymnen Khorut Khorun från 1200-talets början. Prästen går för altaret, läser psalm 26 och syndabekännelsen, som följs av absolution. Förhänget för koret dras för, varefter prästen iordningsställer nattvardshåvorna. Katekumenmässan inleds med en rökelseprocession runt kyrkan.

Den armeniska kyrkan räknar med 157 fastedagar om året.

Den armenisk-apostoliska kyrkans struktur och organisation

Den nationalkyrkliga författning som den armeniska kyrkan antog år 1863 var formellt avskaffad under sovjettiden men fungerar idag. Den armenisk-apostoliska kyrkans högste ledare är Hans Helighet Karekin II och residerar i Etchmiadzin utanför huvudstaden Jerevan. Han väljs av en generalförsamling där 75% är lekmän. Den starka lekmannarepresentationen på den kyrkliga organisationen på alla nivåer går tillbaka till 300-talet.

Under katholikatet av Etchmiadzin står patriarkerna av Jerusalem och Konstantinopel. Sedan 1441 finns också katholikatet av Sis. Spänningen mellan dessa säten eliminerades år 1963 då katholikosen av Etchmiadzin och av Sis möttes. De kom då överens om att arbeta för alla armeniers bästa.

Den armeniska katolska patriarken har sitt säte i Bzommar (Libanon). Dess katholikos-patriark är Hans salighet Nerses Bedros XIX, Patriark av Kilikien.