JUL. Gud har blivit människa för att gudomliggöra människan. Genom hans inkarnation, människoblivande, vill Gud dela med sig av sitt inre liv. Jesus, Emmanuel, Gud med oss, har kommit till oss för att upplysa oss hur oändligt stor Guds kärlek är till var och en av oss. När Gud blir sann människa i Jesus Kristus vill han återställa oss till vår ursprungliga härlighet och befria oss från synden, som vanställt vår skönhet som Guds avbild, så att vi inte längre kan stråla ut Gud. Genom sin genombrott i världen vill Jesus göra oss till sanna människor. Han vill upptäcka vem vi verkligen är. Han vill övertyga oss om den oändliga värdighet som Gud har gett oss. Redan genom skapelsen är vi Guds avbild, men när Gud blir människa blir det ännu underbarare. Genom dopet blir vi Guds barn, söner i Sonen. Jesus låter oss få del av sin egen eviga relation till Fadern. Genom dopet blir vi också Guds boning, hans heliga tempel, där hela Treenigheten bor som i sitt eget hem. GUD ÄR ALDRIG LÅNGT BORTA. HAN ÄR OSS NÄRMARE ÄN VI ÄR OSS SJÄLVA. Genom dopet blir vi också Guds eget folk. Vi hör ihop. Vi bildar en enhet i Jesus Kristus. Vi blir KYRKA. Resultatet av all denna godhet blir ofta det vi hör i evangeliet: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom". Varje jul får vi höra denna tragiska sanning, som gäller för alla tider och miljöer. Varje jul vill Gud ge oss det som är bara underbar, men vi tar inte emot det. Vi har så mycket annat som är viktigare än att bekymra oss om Gud. Trots vår likgiltighet ger Gud inte upp. Han vill till varje pris ge oss del av sin gudomliga fullhet. Han står inte ut med tanken på att vi skall förminska vår mänskliga värdighet och förlora den underbara skönhet som vi är menade att få. Vad gör han då? Han dör på ett kors för att visa oss att han menar allvar med sin kärlek till oss. GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ER.

Den armenisk katolska gemenskapen i Sverige som vi känner den idag är kanske ung sett till åren, men dess band med Sverige går så långt tillbaka som till 900-talet. Enligt en svensk legend från 900-talet var en sjöman som hette Petrus så tagen av en armenisk prinsessans skönhet, att han reste till Armenien och gifte sig med henne.Spår av det armeniska inflytandet ses i många svenska litterära verk och forskningsdokument, speciellt under medeltiden. Men trots de många anknytningarna finns det lite eller inget nämnt av någon verklig och kontinuerlig armenisk närvaro i Sverige förrän under 1700-talet när bättre dokumentation hjälpte till att uppteckna banden mellan Armenien och Sverige.Familjen Mouradgian eller Mouradgea d’Ohsson är väl känd av svenska historiker. Demirjian och Anastatsi familjerna också är väl kända av svenska diplomater.Den armenisk katolska gemenskapen i Sverige är inte stor. Vi är 150 familjer spridda över Sverige.

Det var från Syrien som Apostlarna Taddeus och Bartolomeus kom till Armenien. Armenien som helhet omvändes till kristendomen genom Gregorius Upplysaren (Krikor Loussavoritch) år 301. Tiridate var den första armeniska kungen som blev kristen.Gregorius Upplysaren, som vigdes till biskop av Metropoliten Leontius i Cesarea i Kappadokien, sändes för att upprätta en hierarki i Armenien. Traditionen säger att Gregorius också begav sig till Kyrkan i Roma för att manifestera sin katolska (universella) tillvändhet.Under 400-talet var sankt Isaak och sankt Mesrob framstående. Den förre var överhuvud för den armeniska kyrkan, den senare bidrog med det armeniska alfabetet år 405. Dessa två personligheter och deras lärjungar grundade den armeniska nationens guldålder. De skapade den klassiska litteraturen, riten och liturgin. Den heliga skrift (Bibeln) och skrifterna från de mest framstående kyrkoledarna som Ireneus, Afrem, Basilius och Krysostomos översattes till klassisk armeniska.År 1742 blev armeniska katolska kyrkan erkänd av kyrkan i Rom.